kärlek och revolution

Jorå se ni, han dök faktiskt upp. Imre. Vi glodde på film och myste. Sen myste vi mer i sängen. Det är märkligt, det är åtta år sen jag såg honom sist men han såg ut precis som sist, vad jag kommer ihåg, och han var precis som sist.
Han sa att han skulle komma tillbaka ikväll, när han fixat och trixat och tagit några öl med några kompisar i Malmö.
Jag misstänkte att han inte skulle komma, just på grund av ölen, och det fick jag rätt i. Han ringde och sa att han hoppar det ikväll och kommer imorrn istället. Det känns bra, jag är trött.
Sen återstår det att se om han verkligen kommer imorrn också, som sagt han var precis som förut. Och det kan betyda att opålitligheten är kvar där än.
Men jag ska inte fälla än! Jag ger honom en chans eller två först. Jag är bara lite sunt skeptisk ;-).

Jag brukar aldrig titta på film, det blir aldrig så. Men nu har jag sett två filmer på mindre än ett dygn. Anger management och Cool men. Båda två var bra. Cool men var förmodligen bäst av dem, tror jag. Den fick jag låna av grannarna som hade hyrt den igår. Bra med grannar som hyr film! :-)

Så, nu orkar jag inte mer igen. Pussar o kramar på er som läser det här, resten av er får vara utan.

    /LaCinna softar nöjd i soffan

Jag e helt väck i skallen idag. Har tagit mycket smärtstillande, kan vara det.
Ett gammalt strul som jag inte sett på 8 år ringde och frågade om han fick komma hit ikväll lite spontant sådär. Glo på film o sådär. Jag föreslog en annan dag, och hans respons blir: "Men jag känner mig snygg idag!". Ja, well, vad säger man? Vi får se om han kommer, han var inte särskilt pålitlig då och jag har en känsla av att han inte är särskilt pålitlig nu heller. Vissa pojkar förblir pojkar.

För övrigt tog jag en cykeltur till mina föräldrar i morse och käkade frukost där istället för hemma. Och det slår mig just nu att jag glömt lägga in osten jag fick av dem i kylen. FAN! Det var i alla fall en trevlig cykeltur.

Nu orkar jag inte med.

      /LaCinna är inte riktigt här

Så var jag här; sista natten i Dalarna och min söta lilla timmerkoja utan lås. Jag lämnade Elise´s dator här inne - i den olåsbara kojan - hela dan idag. Bara för att se vad som kunde hända liksom. Take a walk on the wild side. =). Den låg kvar när jag kom in här nu. Men idag har varit en hektisk och väldigt bra dag med många saker utförda. Jag började dagen med att bada i ett vad jag anser är ett iskallt Siljan. Men kroppen funkar ju som den funkar, och efter fem minuter tyckte jag att det var jätteskönt och ville inte gå upp på land. Miró, som är en riktig badkruka och om möjligt undviker att gå i en vattenpöl om han kan, hoppade av någon oklar anledning i också och simmade runt för glatta livet...tre gånger! Dali och Winnie (kusinhunden) däremot, som brukar älska att bada, gick inte i. Allt sammans är mycket oklart i det här skedet. Det var i alla fall en bra början på dagen. Sedan for vi bort till ett utkiksberg, och denna gången fick vi faktiskt beskåda den vackra utsikten. Efter det bar det av till Insjön och en samling outlet-butiker som ligger samlade tillsammans. På Claes Ohlssons köpte jag en västa till kameran, skylt till toadörren så att folk hittar till dass, en ny dusch eftersom att den hyresvärden tillhandahåller inte är på långt när tillfredsställande (ja, inget snuskigt alltså), och något till som jag glömt tror jag. Sedan var jag inne på Iittala-outlet och köpte min efterlängtade skål plus Muminglas. Allt detta tog lååång tid. Vi var ändå sex pers som var på shoppinghumör och i lugn och ro ville fynda. Vidare åkte vi till Rättvik och tittade på bilar, folk med gamla snygga bilar samlas där nu för någon form av motorfestival. Fan vilka schyssta bilar det finns! Det finns en väldigt lång brygga i Rättvik, och om man går ut där får man en väldigt häftig utsikt över en bergssluttning med hus, det ser ut som en sån där modell-tågbana när man står där och tittat. Där tog vi en promenad. Vi gick också på den minsta marknad jag någonsin sett. Och vi letade efter någonstans att äta, men hittade inget med rimlig mat till rimliga priser. Därifrån åkte vi till Mora, tittade på fler snygga bilar som samlas där också nu. De hade tävling med sådana där supersnabba båtar också, men vi kom precis i slutet av tävlingen. Det går undan jäklar i min doja!! Så åt vi på samma ställe som igår, Wasastugan tror jag det heter. Igår åt vi alla amerikanska ribs, idag tog vi alla en hamburgertallrik (fast jag tog min utan bröd så det blev ju egentligen biff och klyftpotatis då). Sjukt gott!! Mätta som en plätt som ätit för mycket for vi hem åt stugan igen, och var hemma vid nio. Eller kanske var hon redan halv tio. I vilket fall, hade Martins kusin med fru och två bedårande barn kommit då. Väldigt trevliga alla hopa. Nu ska de ta vid efter oss här. vi spelade det där tärningsspelet, och denna gången blev jag faktiskt fyra eller femma av nio tävlande. Det tar sig sa gubben som spydde i hatten. Jag hade väldigt roligt. Men nu faller mina ögon ihop. Jag sov bara några timmar inatt, men den historien kan jag dra en annan dag. Så därför, puss och kram mina vänner!! Imorrn bär det av hemåt. /LaCinna är för trött för att komma på något

Det är semester i familjen Larsson. Mamma och pappa ska visa mig sånt de vet och varit på, och tycker att jag borde veta och se. Min kusin och hennes familj ska stolta visa oss vad de sett och tycker att vi borde se. Det första innebär en åktur med en lift upp på Gesundaberget. Man ska kunna se sju kyrkor därifrån. Vi åker glatt dit och jag tycker att det hela ska bli väldigt spännande. Liften är stängd på grund av elektriskt fel. Och att gå upp är uteslutet för gänget med barnvagn. Nu är jag i och för sig väldigt glad att detta elektrikska fel upptäcktes innan vi kom dit, och inte när jag satt i liften. För då hade vi nog snackat spänning. Det andra innebär en biltur upp på ett annat berg, ett berg där kusins man har sina jaktmarker. Utsikten från toppen av det berget är naturligtvis också helt fantastisk. Så vi slängde oss i bilarna igen och iväg. En bra bit till berget, en bra bit uppför berget på en smal grusväg, ytterligare en bra bit upp för berget på en knappt existerande väg. Mamma och pappa svor lite och undrade vad f*n de lurade ut oss på. Bilen skumpade som fan och hundarna ramlade omkull i bagageutrymmet och jag oroade mig för alla smågrenar som skapade längs med bilen och gräset polerade bilens underrede. Vi kollade efter björn samtidigt men såg ingen. Tillslut försöker kusins familj köra upp för en ännu brantare del av vägen där till och med det lilla spår av en väg som funnits där förstörts av förra veckans regn. Den var nu mest sand eller grus eller något sådant underlag där bilen inte kan få fäste. Kusins man försökte köra upp två gånger innan han gav upp. Pappa försökte inte. Därför att till och med jag som inte har körkort kunde se att man inte kommer upp för den backen med en vanlig Volvo. Så fick vi inte se den utsikten heller. Så vi sket i alla försök till mer spännande utflykter. Vi åkte till Mora, käkade amerikanska ribs och tog sedan en runda på staden. Jag såg Gustav Wasa, Anders Zorn och en man på skidor i brons (ja, statyer alltså). Och portalen som är målgången för Wasaloppet: "I fädrens spår för framtids segrar". Jag kan inte hjälpa det, men jag tycker att det är så fint. Jag var tvungen att fota den. Som den sanna turist jag är. Sedan åkte vi hem och spelade det där tärningsspelet igen. Jag lyckades inte få en enda jävla poäng på någon av rundorna. Alla kan få låga poäng, alla kan förlora, det är ett tärningsspel. Men inte en enda poäng! På någon av rundorna! Det är ta mig fan en bedrift!! Jag fetnollade. Men ska man göra någonting, då ska det göras ordentligt, annars kan man lika gärna göra något annat ;-). Det regnar som fan här. Och jag har nästan hundra meter till utedasset. Och den vägen är en gropig stig full med stenar. Inte kul att ut och ränna på mitt i natten. Natten till igår var jag tvungen att kissa. Då satte jag mig bakom huset, för jag tänkte att om hundarna inte får vara ute och springa för vargens skull ska väl inte jag heller vara det. När jag sa det i morse sa min kusin att det väl ändå är lite skillnad på en människa som springer när hon ser en varg och en hund som konfronterar vargen. I natt är det nog mer de där hala stenarna som är fienden. Så i kväll har jag tagit med mig dasspapper med hit ut. Om jag måste kissa, blir det hukandes i blåbärsris bakom kojan i spöregn. Men jag slipper i alla fall vägen till utedasset. Nu är jag trött. Även denna natten kommer jag sova ensam i timmerkojan. Jag tror... jag tror att en gång i tiden, då gick folk in och lade sig här att sova och kände sig trygga. Det är mysigt här, men inte tryggt. Därför att jag lärt mig att om man inte låser dörren om sig på natten kan otrevliga saker hända. Jag vill känna mig trygg. Jag är inte säker på vilka som berövar oss den trygghet vi borde känna. Men jag är ganska säker på att denna timmerkoja byggdes som en plats att vara trygg på. Och det är vad jag ska försöka känna mig som inatt. /LaCinna tycker att nu börjar väl ändå saker och ting arta sig

Klockan är nu natt, en bra bit efter midnatt. Jag sitter i en timmerkoja helt själv någonstans vid Siljans strand. Det är här jag ska sova nu några nätter. Eller, well, jag har med skräckblandad förtjusning gått med på att sova här i natt. Själv. Hur det går återstår väl att se. Timmerkojan är från 1800-någonting. Den ligger alldeles vid Siljans strandkant, någonstans mitt i ingenstans. En gammal fäbodvall. Dörren går inte att låsa, så jag får sova med olåst dörr. Hemma är det ju heeelt otänkbart. Där är det som "Hey honey, take a walk on the wild side". Björnar och vargar finns i skogarna runt om. För bara lite sen blev en hund riven av en varg på ägarens tomt, så hundar får inte gå lösa här längre. Människor har ristat in sina namn i väggarna, hälsningar daterade från 1800-talet. Och med tanke på att det är en timmerkoja och folk sällan vistas här, kan jag inte tänka på hur mycket spindlar här finns för då skulle jag få panik. Men hur kan jag välja att sova i en husvagn när jag får erbjudande om att sova i en timmerkoja vid Siljans strand? Hur ofta får man ett sådant tillfälle? Och hur dum hade jag inte varit om jag inte antog detta erbjudande? Det är ju som nån Dan Andersson-dikt. Läskigt som fan, ja, men hur mycket spänning har jag i mitt liv egentligen? Inte så mycket att jag kan slösa med det. Och det här är något helt unikt. Min kusin och hennes familj sover i det "stora" huset. En timmerstuga alldeles i närheten. Här finns inget vatten, med andra ord bara utedass. Och jag har inte haft tillgång till en riktig dusch sedan i lördags hos Linda. Hoppas jag inte träffar någon hunk... Allvarligt, det första jag tänker göra imorrn bitti är att slänga mig i kalla Siljan. Jag behöver ett rejält bad. Men här är så otroligt vackert att ingenting av det spelar någon roll. Jag går gärna på det där utedasset. Jag badar gärna i ett kallt Siljan och är sunkig i håret. Den här skönheten får mig att tappa andan. Och lugnet... Mitt hjärta värms upp här, hjärnan får vila. Det går inte att beskriva, jag saknar ord. Vi har suttit och spelat spel samtidigt som vi druckit vin hela kvällen. Sjukt trevligt. Jag förlorade aldrig.Faktum är att jag vann stort första gången. Jag vet inte riktigt vad spelet heter, det va nåt tärningsspel. Fast det är en halvsmart idé att dricka alkohol när det bara finns utedass, så länge man inte trivs väldigt bra på det där dasset. Å andra sidan, när man är lite full gör det inte så mycket ;-). Fast först när vi kom tog vi oss en glorunda guidad av kusin Ingela och hennes man Martin, accompanierad av gudomligt söta dottern Sofie. På tal om det fick min barndomsvän Lisette och hennes Erik en dotter natten till i tisdags, en liten Elsa Elvira. GRATTIS GRATTIS GRATTIS som fan till er alla tre! Jag kan berätta att hon var otroligt söt, Lisette skickade ett foto. Nu tror jag att det är dags för mig att sova. Eller försöka allra minst. Men jag fortsätter rapportera från min resa genom ett Sverige täckt av sommar. Och allt dokumenteras noga, så foton kommer upp när jag är hemma igen. Sov gott alla mina sötaste vänner! Med pussar & kramar /LaCinna vet inte riktigt vad hon ska tänka om sitt tilltag just nu...

Idag har resan gått vidare mot Dalarna och Siljansnäs till en stuga på en fäbodvall. Rapporter gör gällande att det inte finns lika mycket mygg där. Dalarna är otroligt vackert! Vi har just passerat Gagnef, strax söder om Siljan tror jag man kan säga. Jag tror jag skulle kunna bo här. En lös plan, kanske... Det var sjukt jobbigt att lämna farmor. Det är det alltid, men det blir svårare och svårare. Hon är väldigt gammal och blir inte yngre. Det värsta är att man vet att när vi åkt sitter hon där ensam i huset igen, vi är i alla fall tillsammans. Jag hoppas att farbror Lennart kommer till henne idag. Så, nu skriver jag mer senare. /LaCinna på väg någonstans mot en plan

Idag har det hänt just ingenting. Faster Anita och farbror Lennart var här och hälsade på och käkade kyckling idag. När vi skulle äta skulle jag säga till Miró att gå ut i hallen och lägga sig. Istället sa jag "-Lennart, gå ut i hallen". Så konstigt det kan bli. Förra sommarn råkade jag säga "dra åt helvete" till nån insekt just som Lennart kom och skulle hälsa. Stackars Lennart vad han får utstå. Mina föräldrar sover, dags att väcka dem snart tror jag bestämt. /LaCinna sänder hälsningar i form av pussar från ett regnigt Grimsarbo

Detta står att läsa på en gravsten på kyrkogården vid Älvkarleby medeltida kyrka. Gravstenen tillhör Stig Dagerman, en av de största författarna i svensk litteraturs historia. Detta är också mannen som i en av sina texter, Människans behov av tröst är omättligt, skrev på ett ungefär så här: " Jag tycker mig finna att självmordet är det enda beviset på människans frihet". Något att fundera på. I vilket fall var jag vid hans grav idag. Jag tog ett par foton och skickade en hälsning till en stor förebild. Jag var på samma kyrkogård för sex månader sedan i samma ärende. Då låg snön tjock. Jag och pappa pulsade runt i flera decimeterhög snö och minusgrader i över en halvtimme för att hitta gravstenen. Vi gick därifrån utan att ha uppnått vad vi kom dit för den gången. Idag, sex månader senare, i strålande solsken och en massa plusgrader, stegade vi bestämt in på kyrkogården fast beslutna att lyckas med våra föresatser. Vi bestämde oss för att söka igenom var sin del av kyrkogården, jag skulle ta delen bakom kyrkan. jag har bara hunnit ett par meter när jag hör pappas röst med ett roat men bestämt tonfall: "Annica.". Jag såg direkt på pappas min vad det var han ville. Där, direkt till vänster om grinden, andra gravstenen, ligger en stor men väldigt enkel gravsten med Stig Dagermans namn och sista hälsning på. "Att dö är att resa en smula från grenen till fasta marken".

Ett citat från en kvinna som såg sitt hus brinna ner till grunden igår förmiddags. Jag såg hennes hus brinna ner till grunden. Och jag såg den hysteriskt gråtande kvinnan som höll på att gå i bitar av sorg. Och jag såg mannen i familjen, han stod brevid brandmännen och bet ihop käkarna så jag tyckte mig kunna höra tänderna gnissla. Sammanbiten, men lika fylld av sorg. Jag ser en annan man komma gående, halvspringande, ner för gatan. Han ser ut att vara på väg att börja gråta. Kvinnan pratar i telefon, gråter i telefon, mannen som kommer halvspringande ignorerar det och omsluter henne i sin famn. Hon nästan skriker av gråt och klamrar sig fast vid honom. Jag tror han börjar gråta. Hon säger, halvskriker: "På två jävla timmar har hela jävla livet försvunnit". Hennes man lämnar tomten och kommer ut på gatan. Han säger ingenting. Käkarna gnisslar. Hade det varit jag hade jag legat i fosterställning på gatan och vrålat. Jag tror det. Taket har rasat in, väggarna på övervåningen börjar ge vika. Elden lyser genom fönstrena från bottenplanet. Men ett fönster är orört. Där hänger fortfarande ett par vita gardiner, en blomma står där ännu levande. Som ett jävla hån: "Det här var ditt liv". Snart kommer inte ens det längre att återstå. Om en liten stund ligger även dessa gardiner i aska. Familjen var på stranden och badade när grannen ringde och berättade för dem att deras hus stod i lågor. Brandmännen var där före dem. Och de lyckades rädda familjens katt som befann sig inne i huset. På eftermiddagen igår tog jag tåget till Uppsala för att hälsa på Linda, min vän från Irland. Vi snackade en massa, och Linda visade foton från Irland som jag aldrig sett och berättade saker, historier, jag för länge sedan glömt. Som att jag till exempel under en fest som Au Pair-förmedlingen anordnade fick ett bryt när folk stämde upp i svenska nationalsången, började skratta hysteriskt och var tvungen att lämna festen. Sedan åkte vi in till stan, käkade väldigt god mat på en grekisk restaurang vid ån inne i stan, delade en flaska rosé. När de stängde gick vi ut på stan och hamnade på något sätt på Flustret, en nattklubb, som jag inte alls var klädd för. Men va fan sa vi och gick in och hade svinroligt. Vi dansade och tittade på snygga killar om vart annat, ibland dansade vi samtidigt som vi tittade på snygga killar. Och emellanåt dansade vi med snygga killar. Killarna i Uppsala är inte bara snyggare än hemma, de verkar dessutom vara mer sociala. Fan vad jag behövde en sådan kväll! Glad och härligt och bekymmersfri. Och utan krav, fram för allt tror jag. Sådan var den, min fredag. Allt annat än långtråkig. /LaCinna filosoferar vidare i livet

Sitter hemma hos Linda i Uppsala, vi har varit ute och klubbat. Det var nog inte riktigt meningen, meningen var gott käk och ett par öl. Men. Det blev alltså nattklubb också till nu.
Och jag är lugnad och läkt.
Jag har inte dräglat över män på vääääldigt länge. Har inte sett någon som varit värd det. Och varit lite orolig över att jag börjar bli en bitter gammal nucka.
Men ikväll. Jävlar vad jag har dräglat!
Jag lider av uttorkning nu bara för det, så mycket har jag dräglat. Så nu är det säkert: jag är frisk. Det finns bara inga män värda att spana på i skithålan k-stad. Inga som visar sig i alla fall.

Nu tänker jag käka!

puss o kram fram till imorrn, för vidare och utförligare rapport
                  /LaCinna kommer somna med vackra bilder på näthinnan

Nu vill jag bara berätta att det inte är mitt fel att allt är skrivet i ett stycke. Av någon anledning går det inte att byta typsnitt lr storlek lr någonting annat. Det går inte heller att hoppa ner till nästa rad. Av någon anledning. Ni får härda ut, helt enkelt!!! Sorry! /LaCinna beklagar det inträffade ;-)

Nu är semestern inledd! Den började som jag sagt innan med en biltur upp till Ullared. Vi kom iväg åt helevet för sent, för så är det i familjen Larsson. Allt tar en jävla tid och vi är alltid sena till allting. Vi kom upp först vid fyra-tiden och jag var i upplösningstillstånd: "Hur ska jag hinna med allt på fyra timmar?!!" Jag hann. Man gör allt under dess förutsättningar och oftast funkar det väl. Jag hann med fem tröjor, två bysor, en jacka, trädgårdsredskap, bebispresenter... och litta sånt. I tisdags åkte vi till Tivedens naturreservat vid norra Vätterns. Där klättrade vi i berg. Jag hade Miró, han var kanonduktig och tog det väldigt försiktigt både uppför och nedför. Inte för att han behöver för egen skull, men för att jag inte är riktigt lika smidig. Så vi lyckades undvika olyckor! Vi tog en rund som är 1 km, jag kallade mamma och pappa för mesar och tyckte att vi skulle ta en runda på minst 3 km. De föll dock inte för trycket utan bestämde 1 kmersrundan. När vi kom tillbaka efter rundan var jag dyngsur av svett. Det var något jobbigare än jag trott. Nu sitter jag i husvagnen på min farmors tomt med en hund brevid mig som gör allt för att få uppmärksamhet. Vi kom upp i eftermiddags, efter att ha spenderat ett par timmar åt att jaga rätt på en pump till husvagnen som gått sönder. Och utan pump; inget vatten och ingen toalett. I Västerås hittade vi slutligen en pump. Samtidigt ringde Annika och pratade lite. Skönt att höra en röst från någon som inte heter Larsson i efternamn ;-). Sen åkte vi igen och styrde kosan direkt till farmor. Farmor är låg, hennes sista syskon, bror Sven, dog för ett par dagar sedan. Nu är det bara hon kvar. Det var jobbigt att komma upp till. Annars är allt som vanligt. Det är ett lugn i skogen som inte ens går att försöka beskriva. I den här skogen har jag mitt hjärta och min ro. Myggen däremot, de anfaller, attackerar, svärmar runt en och de är i massor! Fy fan vad jag hatar jävla myggor!! Men allt som allt, en del av mig har sitt hem här uppe, och det gör mig alltid glad att vara här. Lugn. Johanna ringde ikväll också, den stackaren har blivit påkörd. Och den nya bilen och allt!!! Men hon är oskadd i alla fall, och det är jag glad för för jag vill ha min söta granne intakt ;-) Kameran är med, men fotona kommer upp först när jag är hemma igen. De kommer i alla fall. Nu ska jag göra Miró viljes och kela med honom. Sen är det dags att sova. Pussar & kramar på er! /LaCinna rapporterar från en mysig husvagn som har grejer i vägguttagen som dödar alla mygg

Farväl god vänner, ty nu lämnar jag södra Sverige.
Snart, om ett halvt dygn knappt. =D

Den största spänningen över resan ligger i hur det kommer gå för katterna här hemma.
De ska bo med syster-yster med fru i mammas och pappas hus... och fyra andra katter och två små hundar. Jag vet inte om det kommer fungera.
Som tur är har jag en väldigt trevlig och bra nödlösning och granne. Hon har lovat att passa dem om det inte fungerar. Oavsett om hjälpen kommer behövas eller ej - vilket jag hoppas att den inte gör - är jag väldigt tacksam över att hon ställer upp. Det är guld värt att veta att det finns ett andra alternativ om det blir kaos. Tack Johanna!!!!! O puss o kram hela dan =D.

Jag var i Malmö igår och köpte tallrikar i fösledagspresent till Elise (syrrans fru). Och så hälsade jag på Anna. Det var väldigt trevligt, som alltid med Anna. Men tiden går ju alldeles för fort. Man kommer dit, hälsar på hundarna och plötsligt måste man springa till bussen. Det är synd att vi inte kan träffas oftare, vi är så jä*la lika och jag älskar att umgås med henne. Nu hjälpte det inte riktigt att springa denna gången, jag missade bussen och därmed tåget ändå. Tur för mig att jag har nåt otroligt snälla föräldrar som ställde upp och kom och hämtade mig vid tåget inne i Kristianstad ett på natten.
Annas sambo var lika snuskig som vanligt. Där har ingenting förändrats, och lär väl inte göra heller ;-). 

För övrigt kan jag berätta att tallrikarna uppskattades! 

Såg på fc att min rumskompis från malmö ska gifta sig... för andra gången. Hon är 29.

Ja, well.

Nu måste jag nog sova, ska upp med tuppen... nästan.
 Jag ska försöka akriva så ofta som möjligt under resan genom knappt halva Sverige.

Många pussar & kramar & LaCinna e snart tillbaka

Haj!

Hmmm. Det här börjar bra. Jag kommer inte på ett skit att skriva
..........         lalalalala     ........*viftar på tårna*
Jag har sått nytt gräs, har jag sagt det? Det har jag i alla fall.
Imorgon ska jag åka till Malmö efter jobbet (jobbet = usch!) och köpa fösledagspresent till lilla Elise (syster-ysters fru).
Tänkte ta en tur förbi Anna också. Ska be henne sätta på mig ögonbrynen så de är fina till semestern.

Just det ja, semester!
Vi åker på måndag morgon, när mamma kommit hem från jobbet.
Då bär det först av till Ullared. På tisdag åker vi till Gränna eller nåt sånt och utforskar ett naturreservat. På onsdag sätter vi oss snällt i bilen igen och far till farmor i Uppland, alldeles söder om gränsen till Gästrikland. Där är det konstigt. Om man bor hos farmor och blir sjuk måste man åka till Uppsala sjukhus som tar en timme, fast det bara tar typ 1/2 timme att åka till Gävle. Bara för att det är olika landskap. Men lite dumt faktiskt, behöver man komma in fort så gör man inte det helt enkelt.
Just det, en vecka hos farmor, sen ska vi till Dalarna. Och sen vet vi inte när vi kommer hem.

Igår var jag hos min kusin och fikade, rabarber-banan-och-jordgubbspaj, mums! För att binda ihop saker och ting här i texten kan jag berätta att jag ska möta upp med samma kusin i Dalarna.
I alla fall hade hon hittat en liten liten kattunge övergiven i gärdsgårn, den är kanske tre eller fyra veckor gammal. Så sjukt söt! Nu har hon den i en katttransportbur och ger den majsvälling var tredje timme ungefär. Jag gick runt med den hela kvällen, för den pep så hjärtskärande när man satte ner den i transportburen. Den bajsade på mig. Och det gick hål på min tröja när den försökte dia den.
Sofie, min kusins barn, har döpt den till Katten. Helt enkelt. När den klarar sig själv ska den flytta ut i stallet.

Jag har plockat jordgubbar idag på självplock som en riktig vuxen. Det kostade 13 kr litern. De ligger i frysen nu. Med lite socker också. ja.

Jaha....
Nä, nu är jag nog färdig. 
   
         /LaCinna nötknäckaren

Tittade på Michael Jacksons minnesstund. Otroligt vackert och värdigt.
Men en sak gör mig förbannad: alla dessa stora ord och fördömanden över de övergrepp som herr Jackson utsattes för under de senaste åren, VAR FAN VAR DE NÄR HAN LEVDE??? Och att ge honom en plankett eller diplom eller vad det nu skulle förställa, vad fan gör det honom för gott nu? I´m sorry, but you´re a little late!
Jag hoppas bara att Jackson sitter på en jävligt bra plats nånstans och kan se alltihopa.
Ulf Sturesson hade en hit för 10 år sen där han sjöng:

" Jag hoppas att vi kan ses, på en annan och bättre plats
i nån trevlig liten bar
Vi kan sätta oss vid ett bord, och skratta åt alltihop
ja jag hoppas du har det bra

Och vädret här är bra, det var något jag ville säja
men jag glömde vad det var
Det var säkert inget viktigt, bara nåt jag aldrig sa"

Johanna kom in och tittade på minnesstunden med mig. Och för att tycka lite synd om mig. Tack Johanna!
Alla sympatier är välkomna, bara så ni vet! ;) 

  /LaCinna tänker försöka somna ifrån smärtan typ nu

Jag är inget fan av Michael Jackson, har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Det är väldigt enkelt; det mesta av den musik han gjort tilltalar inte mig. Ändå höjde vi en skål för honom i lördags.
Han är en man som har gjort mycket för musikvärlden. Han har underhållit, utvecklat, påverkat. Och som sådan förtjänar han respekt. Jag läste en insändare om en person som är glad att han är död på grund av hans "perversa livsstil". En människa är död, om det glädjer någon säger det mer om den personen än vad det gör om herr Jackson.

Jonas Gardell skrev i tisdags på Kvällspostens kultursidor ett inlägg i debatten om Jackson. Han skriver om, och citerar, media som uppmanar människor att glömma den Jackson var de senaste åren, och bara minnas honom som den han var "när han fortfarande var en högpresterande , trallande neger". Han skriver senare i artikeln: " Men kanske vi någon gång skulle våga tänka tanken  att han var en vuxen man som haft råd med de allra bästa plastikkirurgerna, kanske var hans ansikte resultatet av något han själv ville. Kanske var detta ansikte med dess smala näsa, dess breda haka med en konstgjord grop i, detta vitmålade ansikte, detta rakpermanentade hår, dessa lösögonfransar, dessa tatuerade läppar, faktiskt så som Michael ville se ut. Kanske motsvarade det hans självbild. Kanske tyckte han att han var vacker. Kanske var han vacker [...] Det som betecknas som "bisarrt" är allt det som Michael Jackson som vuxen människa valde att återskapa sig som: en människa som överskred alla gränser och alla normer. Han var en svart som såg ut som en vit, en man som liknade en kvinna, en vuxen som ville vara ett barn. Till slut kanske Michael Jackson var absolut sig själv. Och vi hatade honom för det. Såsom varje avvikare blir hatad. Såsom varje organism försöker stöta bort det som den upplever som främmande.
Finns det någon offentlig person i vår tid som tvingats utstå så mycket hat? Nu när han är död tar vi honom tillbaka".
Gardells slutpunkt är att det övergrepp han utsätts för nu, detta att människor väljer att minnas Jackson som han var då, innan operationer och anklagelser, är ett större övergrepp än de övergrepp han utsattes för under sitt liv.
Gardell har som vanligt en knivvass poäng. Han har gjort sig förtjänt av att få respekt, som den han valde att själv bli.

Därför höjde vi en skål för honom i lördags. För vad jag än anser om hans musik, kan ingen förneka det han gjort för musikvärlden. Och han gav hela sitt liv åt det.


Jag och grannen har däremot ägnat timmar åt att slita bort kirskål från trädgården. Det är fan krig nu! Kirskålen är mitt nya hat. Jag har alltid trott att det hette hirskål, och skrev om det på facebook. En god vän, även duktig på allt som har med naturen att göra, påpekade min okunskap. Hon var jävligt nöjd med det. O va fan, jag bjuder på det!! Jag ska laga soppa på skiten nästa sommar och bjuda henne på det :-).

I övrigt har jag spenderat ett par timmar på stranden, det var ett par år sen sist. Jag fick en blåsa. Och liiite mer färg.

Hmmm.... Nu ska ni slippa fler detaljer ur mitt liv.

puss puss
halkar i sin egen svett