kärlek och revolution

Ett citat från en kvinna som såg sitt hus brinna ner till grunden igår förmiddags. Jag såg hennes hus brinna ner till grunden. Och jag såg den hysteriskt gråtande kvinnan som höll på att gå i bitar av sorg. Och jag såg mannen i familjen, han stod brevid brandmännen och bet ihop käkarna så jag tyckte mig kunna höra tänderna gnissla. Sammanbiten, men lika fylld av sorg. Jag ser en annan man komma gående, halvspringande, ner för gatan. Han ser ut att vara på väg att börja gråta. Kvinnan pratar i telefon, gråter i telefon, mannen som kommer halvspringande ignorerar det och omsluter henne i sin famn. Hon nästan skriker av gråt och klamrar sig fast vid honom. Jag tror han börjar gråta. Hon säger, halvskriker: "På två jävla timmar har hela jävla livet försvunnit". Hennes man lämnar tomten och kommer ut på gatan. Han säger ingenting. Käkarna gnisslar. Hade det varit jag hade jag legat i fosterställning på gatan och vrålat. Jag tror det. Taket har rasat in, väggarna på övervåningen börjar ge vika. Elden lyser genom fönstrena från bottenplanet. Men ett fönster är orört. Där hänger fortfarande ett par vita gardiner, en blomma står där ännu levande. Som ett jävla hån: "Det här var ditt liv". Snart kommer inte ens det längre att återstå. Om en liten stund ligger även dessa gardiner i aska. Familjen var på stranden och badade när grannen ringde och berättade för dem att deras hus stod i lågor. Brandmännen var där före dem. Och de lyckades rädda familjens katt som befann sig inne i huset. På eftermiddagen igår tog jag tåget till Uppsala för att hälsa på Linda, min vän från Irland. Vi snackade en massa, och Linda visade foton från Irland som jag aldrig sett och berättade saker, historier, jag för länge sedan glömt. Som att jag till exempel under en fest som Au Pair-förmedlingen anordnade fick ett bryt när folk stämde upp i svenska nationalsången, började skratta hysteriskt och var tvungen att lämna festen. Sedan åkte vi in till stan, käkade väldigt god mat på en grekisk restaurang vid ån inne i stan, delade en flaska rosé. När de stängde gick vi ut på stan och hamnade på något sätt på Flustret, en nattklubb, som jag inte alls var klädd för. Men va fan sa vi och gick in och hade svinroligt. Vi dansade och tittade på snygga killar om vart annat, ibland dansade vi samtidigt som vi tittade på snygga killar. Och emellanåt dansade vi med snygga killar. Killarna i Uppsala är inte bara snyggare än hemma, de verkar dessutom vara mer sociala. Fan vad jag behövde en sådan kväll! Glad och härligt och bekymmersfri. Och utan krav, fram för allt tror jag. Sådan var den, min fredag. Allt annat än långtråkig. /LaCinna filosoferar vidare i livet