Om Michael Jackson och kirskål
Jag är inget fan av Michael Jackson, har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Det är väldigt enkelt; det mesta av den musik han gjort tilltalar inte mig. Ändå höjde vi en skål för honom i lördags.
Han är en man som har gjort mycket för musikvärlden. Han har underhållit, utvecklat, påverkat. Och som sådan förtjänar han respekt. Jag läste en insändare om en person som är glad att han är död på grund av hans "perversa livsstil". En människa är död, om det glädjer någon säger det mer om den personen än vad det gör om herr Jackson.
Jonas Gardell skrev i tisdags på Kvällspostens kultursidor ett inlägg i debatten om Jackson. Han skriver om, och citerar, media som uppmanar människor att glömma den Jackson var de senaste åren, och bara minnas honom som den han var "när han fortfarande var en högpresterande , trallande neger". Han skriver senare i artikeln: " Men kanske vi någon gång skulle våga tänka tanken att han var en vuxen man som haft råd med de allra bästa plastikkirurgerna, kanske var hans ansikte resultatet av något han själv ville. Kanske var detta ansikte med dess smala näsa, dess breda haka med en konstgjord grop i, detta vitmålade ansikte, detta rakpermanentade hår, dessa lösögonfransar, dessa tatuerade läppar, faktiskt så som Michael ville se ut. Kanske motsvarade det hans självbild. Kanske tyckte han att han var vacker. Kanske var han vacker [...] Det som betecknas som "bisarrt" är allt det som Michael Jackson som vuxen människa valde att återskapa sig som: en människa som överskred alla gränser och alla normer. Han var en svart som såg ut som en vit, en man som liknade en kvinna, en vuxen som ville vara ett barn. Till slut kanske Michael Jackson var absolut sig själv. Och vi hatade honom för det. Såsom varje avvikare blir hatad. Såsom varje organism försöker stöta bort det som den upplever som främmande.
Finns det någon offentlig person i vår tid som tvingats utstå så mycket hat? Nu när han är död tar vi honom tillbaka".
Gardells slutpunkt är att det övergrepp han utsätts för nu, detta att människor väljer att minnas Jackson som han var då, innan operationer och anklagelser, är ett större övergrepp än de övergrepp han utsattes för under sitt liv.
Gardell har som vanligt en knivvass poäng. Han har gjort sig förtjänt av att få respekt, som den han valde att själv bli.
Därför höjde vi en skål för honom i lördags. För vad jag än anser om hans musik, kan ingen förneka det han gjort för musikvärlden. Och han gav hela sitt liv åt det.
Jag och grannen har däremot ägnat timmar åt att slita bort kirskål från trädgården. Det är fan krig nu! Kirskålen är mitt nya hat. Jag har alltid trott att det hette hirskål, och skrev om det på facebook. En god vän, även duktig på allt som har med naturen att göra, påpekade min okunskap. Hon var jävligt nöjd med det. O va fan, jag bjuder på det!! Jag ska laga soppa på skiten nästa sommar och bjuda henne på det :-).
I övrigt har jag spenderat ett par timmar på stranden, det var ett par år sen sist. Jag fick en blåsa. Och liiite mer färg.
Hmmm.... Nu ska ni slippa fler detaljer ur mitt liv.
puss puss
halkar i sin egen svett
Han är en man som har gjort mycket för musikvärlden. Han har underhållit, utvecklat, påverkat. Och som sådan förtjänar han respekt. Jag läste en insändare om en person som är glad att han är död på grund av hans "perversa livsstil". En människa är död, om det glädjer någon säger det mer om den personen än vad det gör om herr Jackson.
Jonas Gardell skrev i tisdags på Kvällspostens kultursidor ett inlägg i debatten om Jackson. Han skriver om, och citerar, media som uppmanar människor att glömma den Jackson var de senaste åren, och bara minnas honom som den han var "när han fortfarande var en högpresterande , trallande neger". Han skriver senare i artikeln: " Men kanske vi någon gång skulle våga tänka tanken att han var en vuxen man som haft råd med de allra bästa plastikkirurgerna, kanske var hans ansikte resultatet av något han själv ville. Kanske var detta ansikte med dess smala näsa, dess breda haka med en konstgjord grop i, detta vitmålade ansikte, detta rakpermanentade hår, dessa lösögonfransar, dessa tatuerade läppar, faktiskt så som Michael ville se ut. Kanske motsvarade det hans självbild. Kanske tyckte han att han var vacker. Kanske var han vacker [...] Det som betecknas som "bisarrt" är allt det som Michael Jackson som vuxen människa valde att återskapa sig som: en människa som överskred alla gränser och alla normer. Han var en svart som såg ut som en vit, en man som liknade en kvinna, en vuxen som ville vara ett barn. Till slut kanske Michael Jackson var absolut sig själv. Och vi hatade honom för det. Såsom varje avvikare blir hatad. Såsom varje organism försöker stöta bort det som den upplever som främmande.
Finns det någon offentlig person i vår tid som tvingats utstå så mycket hat? Nu när han är död tar vi honom tillbaka".
Gardells slutpunkt är att det övergrepp han utsätts för nu, detta att människor väljer att minnas Jackson som han var då, innan operationer och anklagelser, är ett större övergrepp än de övergrepp han utsattes för under sitt liv.
Gardell har som vanligt en knivvass poäng. Han har gjort sig förtjänt av att få respekt, som den han valde att själv bli.
Därför höjde vi en skål för honom i lördags. För vad jag än anser om hans musik, kan ingen förneka det han gjort för musikvärlden. Och han gav hela sitt liv åt det.
Jag och grannen har däremot ägnat timmar åt att slita bort kirskål från trädgården. Det är fan krig nu! Kirskålen är mitt nya hat. Jag har alltid trott att det hette hirskål, och skrev om det på facebook. En god vän, även duktig på allt som har med naturen att göra, påpekade min okunskap. Hon var jävligt nöjd med det. O va fan, jag bjuder på det!! Jag ska laga soppa på skiten nästa sommar och bjuda henne på det :-).
I övrigt har jag spenderat ett par timmar på stranden, det var ett par år sen sist. Jag fick en blåsa. Och liiite mer färg.
Hmmm.... Nu ska ni slippa fler detaljer ur mitt liv.
puss puss
halkar i sin egen svett
Kommentarer
Trackback
