Passar hundkonstnärer
Eftersom mamma jobbar långa dagar och pappa är bortrest passar jag deras hundar på dagarna.
Det är helt underbara hundar, så jag passar dem med glädje. De är busiga som tusan, och har mycket energi eftersom de är vallhundar.
Det här är Miró
Han är familjens polis.
Om någon gör något man inte borde får man sig en ordentlig utskällning,
vare sig man är djur eller människa.
Till exempel:
en gång blev Columba förbannad på den andra hunden, Dali, och fräste år honom (hon slog nog till honom också faktiskt).
Då jagade Miró upp henne i fönsterkarmen och skällde som fan på henne.
Efter en stund lät han henne hoppa ner, men såg till att han hela tiden befann sig emellan Columba och Dali så att hon inte skulle gå på honom igen.
Att det sedan var Dali som började bråket spelade tydligen inte så stor roll för Miró,
slåss gör man fan inte!
Om man råkar trampa på hans päls skäller han också ut en.
Och ibland när man är ute och går kan han snubbla till (typ över en trädrot eller så),
då skäller han ut den som går närmast.
Tydligen finns inte möjligheten att det faktiskt var han som helt enkelt var klumpig och själv orakade snubblandet.
Så här ser Dali ut:
Fast han är korthårig nu, han blev för varm i pälsen så päronen klippte ner honom.
Han är väldigt fin i kort päls!
Dali är en riktig drummel.
Vi kallar honom Heffaklumpen.
Han är busig och impulsiv och inte särskilt smidig.
Och så har han en härligt skön, avslappnad inställning till allt.
Fast han har en tendens att spänna sig och mucka lite gräl när han träffar andra hanar
(absolut inte alla och alltid, men tendensen finns).
Han tror nämligen att Miró kommer och hjälper honom om han hamnar i slagsmål.
Vilket han också gjorde förr, men inte längre.
Nu tycker han att Dali kan ta sina bråk själv.
Så sådana är de.
De är för härliga!
Kommentarer
Trackback
