Jag åkte dit för att hälsa på Anna, en av mina bästa vänner.
Vi har alltid så jävla roligt! Utan att egentligen göra något alls.
Anna har en sambo som heter Johan.
Han kom hem från jobbet i fredags kväll efter att ha jobbat inte ens två timmar.
Jag skämtar med honom och säger att det var en jävligt kort arbetsdag.
Då säger han allvarligt:
-Jag fick en stöt...och håller upp en svartbränd hand.
Det såg verkligen inte bra ut, han var ordentligt skadad och mådde verkligen inte bra.
Men det är klart, får man 3000 volt genom kroppen gör man väl inte det.
Han hade förmodligen en jävla tur som överlevde.
Så här hade hans hår förmodligen sett ut om han inte varit rakad.
Han gnällde mycket, men vägrade åka in till akuten.
Gott folk, om ni får en massa volt genom kroppen:
Ni måste in till akuten! Allt annat är korkat.
Och jag är en hård jävla människa.
Till slut sa jag faktiskt till Johan att om han inte åker in till akuten kan han sluta gnälla också.
Jag anser att om man har problem men inte är villig att göra vad man kan åt det får man faktiskt ta det utan gnäll också.
När man gör vad man kan för att lösa problemet, då kan man gnälla precis hur mycket man vill.
Men tills dess: Skyll dig själv.
Så hård är jag.
Jag och Anna hade dock väldigt roligt när vi hittade på skämt om Johans olycka.
Bland annat:
Johan kommer till doktorn och frågar:
-Doktorn, är det farligt att ha kvicksilver i tarmen?
Doktorn:
-Hur fan har du fått kvicksilver i tarmen?
-Jag fick 3000 volt genom kroppen, det gick in genom handen och ut genom röven. Jag fick frossa, så jag skulle kolla tempen. Då sprängdes termometern.
Och det är nog den mest rumsrena av dem.
Så mogna är vi.
I lördags spöregnade och åskade det heeela dagen.
Så här:
Först halv elva på kvällen avtog regnet så pass mycket att jag kunde ta mig till tågstationen.
Vi satt inne och spelade kort hela dagen och kvällen. Så när som på 20 minuters promenad med hunden, för att det var tvunget. Det regnade så mycket att det gick rakt igenom våra regnkläder.
Men det var mysigt att bara sitta inte och spela skitgubbe medans regnet öste ner, åskan mullrade och blixtarna lyste upp en för övrigt mörk himmel.
Igår var jag helt utmattad och sov nästan hela dagen. Jag orkar egentligen inte med sådana äventyr just nu, men man måste ju hitta på något ibland så man inte blir knäpp i huvudet.
Som ni människor räknar det: 8 år och två månader gammal.
Som vi katter räknar det: Jävligt gammal. Med era mått mätt.
Jag bor med min matte och en skitunge i en lägenhet som kallas Holken.
Och nu har nya rekord för lathet uppmätts här i Holken:
Matte är nu för lat för att skriva i sin jävla blogg själv.
Så vi katter är tvungna att ta över den ett tag.
Inte av egen fri vilja, absolut inte.
Av tvång, rent tvång.
Jag har växt upp med Saber, en katt som alltid skulle sno all uppmärksamhet.
Men vi växte och utvecklades tillsammans i mammas mage, och slogs om maten.
Sedan föddes vi (bara vi) och slogs om maten som kom ut på utsidan av mammas mage.
Vi flyttade hem till matte tillsammans, och har alltid varit tillsammans.
Saber var jobbig ibland, men han var min bror och han fanns alltid där.
Nu finns han inte här längre.
Så vad gör matte?
Tar hem en liten, sjövild snorunge som hoppar på mig när jag försöker sova,
biter mig i svansen,
puttar undan mig när jag äter.
Ja, Saber kunde vara jobbig, men inte fan hoppade han på mig när jag sov!
Och jag fick äta ifred.
Ganska ofta slänger matte ut snorungen ur sovrummet på natten och stänger dörren.
För att vi ska kunna sova.
Det säger väl en del?
Fast vi är vänner också, jag och snorungen. När han håller sig lugn.
Denna veckan har jag tagit två långrundor på nästan ett dygn vardera.
Matte frågar vad jag gör ute så länge, och var jag är.
Men det kan jag inte berätta.
Snorungen frågar också, då säger jag bara:
Det märker du kanske så småningom. Om nu matte någonsin släpper ut dig.
Mitt andra namn, Electra, har jag förresten fått för att jag har hett temperament.
Man kommer ingenstans genom att vara snäll i den här världen.
I lägenheten under bor en stor svart katt som matte kallar Måns fast han inte heter det.
Det är en elak jävel.
Och hade jag varit en snäll flicka hade han slagit ner mig och snott mitt revir.
Det springer femtiotretton andra katter här också,
då behöver man lite temperament för att klara sig.
För att inte tala om att det kommer väl till användning när doktorn ska ge en en spruta och klämma på magen och dra i munnen och öronen och allt annat han gör.
Så jag bär mitt andra namn med stolthet.
Columba är ett lite konstigt namn, det finns en förklaring till namnet som jag inte alls förstår.
Jag är nere i en liten svacka just nu, det är därför det har blivit dåligt med inlägg.
Förutom att jag har svårt att hitta energin att skriva, tycker jag inte att det är lönt att skriva kvasiengagerade inlägg.
De blir helt enkelt inte bra.
Men jag har en idé om en perspektivsförändring i bloggen (en idé jag snott från annat håll) som kanske kan ge mig lite mer inspiration. Förhoppningsvis sätter jag igång en ny era av den här bloggen ikväll.