kärlek och revolution

Som jag misstänkte:

Jag hade bara precis hunnit låsa cykeln utanför Handelsbaren när en man kommer fram och ger mig en puss mitt på munnen.

Sen går han.

Innan stängningdags blir det drama.

Jag och Anna ser bara hur en som jobbar där kommer in i bara filsingarna och har badat i hamnens äckliga vatten.

Några minuter senare springer en annan som jobbar där runt som en stressad råtta.

En bister ägare susar förbi.

Folk samlas vid Handelsbarens brygga.

Det är nu jag och Anna blir helt säkra på att det är drama på gång.

jag möter mannen som gav mig en puss tidigare och frågar vad som händer.

Följande hände:

Båten som fraktar gästerna från hamnen till Handelsbaren och tillbaka gick sönder ute på vattnet,

han som körde båten hoppade då i och drog tillbaka båten.

Han förtöjer båten och går in för att torka sig,

då passar några gäster på att sno båten och ro iväg.

Jag undrar lite hur man tror att man ska klara sig ur det?

Så småningom lämnade de båten, så historien fick ett lyckligt slut.

Och efter att ha berättat detta för mig följde han med mig hem.

Så fick även den historien ett trivsamt slut.

Nu har han gått, någon ringde och krävde hjälp av honom.

Och i kväll åker han tillbaka hem till Ståkkålm igen.

Det var en trevlig natt, morgon och förmiddag i alla fall!

Jag är nöjd.

Innan han gick sa han att han kommer känna av mig hela dagen.

Jag svarade att han kommer känna av mig mycket längre än så.

Så tittade egot fram igen.

Det enda jag funderar på är vad som är grejen med det där jävla tomrummet som på något sätt ger sig till känna varje gång en man går.

Fast jag inte känner något för honom.

Det är konstigt.

Men så är jag ju också lite konstig...