kärlek och revolution

I våras skickade jag ett brev till vår stadsminister. Jag väljer nu att lägga upp det i bloggen.

Jag gillar inte att gnälla, men ändamålen helgar medlen som man säger. Och det jag kämpat för i flera år håller på att rasa samman p.g.a. politik.

Mannen med de sympatiska hundvalpsögonen orkade dock inte bry sig om att svara.

Däremot vet jag att han svarar på brev som barn skickar där de säger att de tycker att han är en bra statsminister.

Nuff said.

Bakgrund bakom problemet jag har:

Om du pluggar heltid har du naturligtvis CSN.

Om du är heltidssjukskriven får du också CSN om du var student när du blev sjukskiven.

Om du är sjukskriven på halvtid och pluggar halvtid får du 50% CSN.

Det blir lite drygt 4000 kr.

Mer pengar än så kan du inte få någonstans ifrån.

Försäkringskassan hjälper inte studenter.

Soc hjälper inte studenter. Aldrig.

Här kommer brevet:

 

Hej statsminister Reinfeldt!

 

Jag skriver till dig i hopp om att du kan ge mig ett råd i en svår situation.

Jag är 30 år gammal, och har gått på Lärarhögskolan i Kristianstad i snart fyra år. Jag har 1 år kvar.

Problemet jag har är att jag är väldigt sjuk. Sedan jag var 22 år har diagnoser mer eller mindre haglat över mig. Eller, det känns så i alla fall. Och jag har fått kämpa för att klara av studierna, jag har fått kämpa hårt. Och jag har varit tvungen att offra allt annat. Intressen, det sociala livet, andrum att hämta energi ifrån. Eftersom jag är så sjuk är jag tvungen att sova 10-12 timmar per natt för att kroppen och hjärnan ska klara av dagen. Jag måste träna mycket för att hålla kroppen stark. Jag måste vara noga med att få i mig näringsrik kost. Annars hade jag inte orkat göra någonting. Och så ska studierna klaras av. Med andra ord har hälsovård och studier tagit all min tid, och allt annat har offrats. För att jag en dag ska kunna försörja mig själv.

Jag ska inte dra upp alla diagnoser, men jag vill att du ska få en bild av min sjukdomsbild så att du förhoppningsvis kan förstå den och min situation.

 

Jag har reumatism som sitter i de flesta lederna i kroppen. Trots behandling med cellgifter är jag nästan aldrig fri från inflammationer i lederna vilket gör att jag lever med smärta praktiskt taget varenda dag. Cellgifterna påverkar också mitt hälsotillstånd, jag är konstant illamående och kräker ofta.

Jag har en primär generaliserad epilepsi, vilken provoceras av stress. Behandlingen av epilepsin, som är nödvändig, gör mig trött.

Jag har endometrios, som när jag inte behandlas orsakar kraftig smärta. De perioder då jag måste behandlas mår jag dåligt av behandlingen.

Jag har en blodsjukdom som heter ITP, som är en slags blödarsjuka.

Jag har ett par olika tarmsjukdomar som orsakar smärta och förvärras vid stress.

Och det här är inte hälften av de diagnoser jag har. En gång när jag p.g.a. ett gallstensanfall var tvungen att åka till akuten frågade läkaren mig: ”Vad har du gjort? Var du Hitler i ditt förra liv eller?” Jag skrattade och sa: ”Jag lutar mer åt Djävulen själv”. Det var lite roligt. Men det säger också en hel del om hur illa det är.

 

Jag tror att bara det här ger en bra bild av min hälsa. Eller kanske brist på hälsa.

Men jag har pluggat, och jag har kämpat. Och det har fungerat. Fram tills nu.

Min kropp och hjärna säger nu stopp, den orkar inte längre lika mycket som jag tvingat den att orka de senaste åren. Jag har under det senaste året varit sjukskriven för utmattningssyndrom två gånger.

För ett par månader sedan sade min husläkare och min kurator till mig att jag är tvungen att dra ner studierna på halvtid, innan kroppen brakar ihop helt. Så min husläkare skulle ansöka om sjukpenning, eftersom jag måste ha mer inkomst än den jag får från CSN på halvtid. Då får hon beskedet att studenter inte kan få sjukpenning.

Jag ringde då upp Försäkringskassan själv, för att själv få höra vad de sa. Det besked jag då fick var att jag kan ansöka om sjukersättning men att det stämmer att studenter inte kan få sjukpenning. Men också att kraven för att få sjukersättning är väldigt hårda, det måste visas att jag utan tvivel aldrig kommer få tillbaka full funktion.

Jag har ansökt om sjukersättning, naturligtvis.

Men om jag får avslag, vad ska jag göra då? Har du något föslag att ge mig, något råd?

För som jag ser det, betyder det i så fall att jag antingen måste fortsätta studera på heltid och då riskera att min hälsa blir så försämrad att jag aldrig kommer kunna ta examen, vilket också i förlängningen betyder att det kommer bli svårt för mig att försörja mig själv. Eller avbryta studierna, bli sjukskriven och gå på socialbidrag. Vilket i samma förlängning ger samma resultat som det första alternativet.

Finns det någon annan möjlighet för mig, om det skulle komma till det?

 

Ni skriver på Regeringskansliets hemsida:

"Sverige ska vara ett land där varje människa ges möjlighet att forma sitt eget liv och sin egen vardag. Där arbete lönar sig och företag uppmuntras så att jobben blir fler. Där välfärden fungerar och finns till stöd då vi behöver den. Det ger ett tryggare, friare och mänskligare samhälle."

Jag har svårt att få det att få det att rimma med min situation. Och jag är desperat efter en lösning som kan göra att jag klarar min examen utan att riskera hälsan ännu mer.

 

Så jag ber dig om råd: Vad kan jag göra?

 

Med vänlig hälsning och förhoppning om ett svar

Annica

 

 

Det är så här man behandlar studenter i Sverige.

Antingen är du frisk och pluggar på heltid.

Eller så är du så sjuk att du inte kan plugga alls.

Men att vara tillräckligt frisk för att, med visst mått av beslutsamhet, kunna plugga halvtid

det går inte.

Då hjälper staten inte dig, då står du själv.

Med drömmar - och arbetet för en värdig framtid - som hotar att rasa ner i huvudet på dig.