kärlek och revolution

Det är semester i familjen Larsson. Mamma och pappa ska visa mig sånt de vet och varit på, och tycker att jag borde veta och se. Min kusin och hennes familj ska stolta visa oss vad de sett och tycker att vi borde se. Det första innebär en åktur med en lift upp på Gesundaberget. Man ska kunna se sju kyrkor därifrån. Vi åker glatt dit och jag tycker att det hela ska bli väldigt spännande. Liften är stängd på grund av elektriskt fel. Och att gå upp är uteslutet för gänget med barnvagn. Nu är jag i och för sig väldigt glad att detta elektrikska fel upptäcktes innan vi kom dit, och inte när jag satt i liften. För då hade vi nog snackat spänning. Det andra innebär en biltur upp på ett annat berg, ett berg där kusins man har sina jaktmarker. Utsikten från toppen av det berget är naturligtvis också helt fantastisk. Så vi slängde oss i bilarna igen och iväg. En bra bit till berget, en bra bit uppför berget på en smal grusväg, ytterligare en bra bit upp för berget på en knappt existerande väg. Mamma och pappa svor lite och undrade vad f*n de lurade ut oss på. Bilen skumpade som fan och hundarna ramlade omkull i bagageutrymmet och jag oroade mig för alla smågrenar som skapade längs med bilen och gräset polerade bilens underrede. Vi kollade efter björn samtidigt men såg ingen. Tillslut försöker kusins familj köra upp för en ännu brantare del av vägen där till och med det lilla spår av en väg som funnits där förstörts av förra veckans regn. Den var nu mest sand eller grus eller något sådant underlag där bilen inte kan få fäste. Kusins man försökte köra upp två gånger innan han gav upp. Pappa försökte inte. Därför att till och med jag som inte har körkort kunde se att man inte kommer upp för den backen med en vanlig Volvo. Så fick vi inte se den utsikten heller. Så vi sket i alla försök till mer spännande utflykter. Vi åkte till Mora, käkade amerikanska ribs och tog sedan en runda på staden. Jag såg Gustav Wasa, Anders Zorn och en man på skidor i brons (ja, statyer alltså). Och portalen som är målgången för Wasaloppet: "I fädrens spår för framtids segrar". Jag kan inte hjälpa det, men jag tycker att det är så fint. Jag var tvungen att fota den. Som den sanna turist jag är. Sedan åkte vi hem och spelade det där tärningsspelet igen. Jag lyckades inte få en enda jävla poäng på någon av rundorna. Alla kan få låga poäng, alla kan förlora, det är ett tärningsspel. Men inte en enda poäng! På någon av rundorna! Det är ta mig fan en bedrift!! Jag fetnollade. Men ska man göra någonting, då ska det göras ordentligt, annars kan man lika gärna göra något annat ;-). Det regnar som fan här. Och jag har nästan hundra meter till utedasset. Och den vägen är en gropig stig full med stenar. Inte kul att ut och ränna på mitt i natten. Natten till igår var jag tvungen att kissa. Då satte jag mig bakom huset, för jag tänkte att om hundarna inte får vara ute och springa för vargens skull ska väl inte jag heller vara det. När jag sa det i morse sa min kusin att det väl ändå är lite skillnad på en människa som springer när hon ser en varg och en hund som konfronterar vargen. I natt är det nog mer de där hala stenarna som är fienden. Så i kväll har jag tagit med mig dasspapper med hit ut. Om jag måste kissa, blir det hukandes i blåbärsris bakom kojan i spöregn. Men jag slipper i alla fall vägen till utedasset. Nu är jag trött. Även denna natten kommer jag sova ensam i timmerkojan. Jag tror... jag tror att en gång i tiden, då gick folk in och lade sig här att sova och kände sig trygga. Det är mysigt här, men inte tryggt. Därför att jag lärt mig att om man inte låser dörren om sig på natten kan otrevliga saker hända. Jag vill känna mig trygg. Jag är inte säker på vilka som berövar oss den trygghet vi borde känna. Men jag är ganska säker på att denna timmerkoja byggdes som en plats att vara trygg på. Och det är vad jag ska försöka känna mig som inatt. /LaCinna tycker att nu börjar väl ändå saker och ting arta sig