Om hur en stjärna släcks, och en ny tänds

Den 1 maj dog min älskade, älskade katt. Saber.
Det var runt 10-tiden en lördagskväll. Min rygg var kajko och Annika kom för att köra in mig till akuten.
När vi står på uppfarten och precis ska köra iväg kör en bil över honom mitt framför ögonen på oss. Jag ser honom sprattla några sekunder, som kändes som en evighet, sedan blir han stilla. Jag förstår med en gång att han är död.
Jag låg på gatan och skrek och grät i en timme. Allt kändes helt surrealistiskt, som en knäpp film.
Mannen som kört över honom stod som en jävla fågelholk och glodde (som jag uppfattade det). Flera grannar kom ut. En granne endast iklädd T-shirt och stringtrosor (hon sov när hon vaknade av mitt skrik och rusade ut, därav den lätta klädseln). Någon svepte in Saber i en filt och gav honom till mig så att jag fick hålla honom en sista gång.
Jag såg några gråta. Jag såg hur grannskapets katter samlades runt platsen där Saber dog. Jag såg min andra katt stressat springa förbi. Men mer än så tror jag inte att jag uppfattade förrän mina föräldrar kom och styrde upp situationen. Det var Annika som hade ringt dem och bett dem komma. Det stöd jag fick från henne den natten och de följande dagarna är ovärderlig, utan henne vet jag inte hur jag hade klarat av Sabers död och sorgen efter honom.
Jag har varit med om mycket skit här i livet, men det här var utan konkurrens det absolut värsta jag varit med om. Alla säger att han fortfarande finns kvar så länge jag kommer ihåg honom, och jag vet att det är sant. Men det jag känner mest av allt är saknaden efter honom, hans frånvaro.
Det har snart gått 2 månader, fast det känns som om det var igår, men sorgen sliter fortfarande sönder bröstet på mig vissa dagar.
Han skulle ha fyllt 8 år den 1 juni. Men han hade ett bra liv, och han var en lycklig katt. Det är min enda tröst.
Dagen efter körde Annika mig 14 mil för att jag skulle få lämna honom på ett krematorium så fort som möjligt, det kändes inte värdigt att ha honom liggande i en låda i garaget.

Visst var han vacker?!

Han har nu ett minnesaltare på köksbordet.
Det är inte bara Annika som hjälp mig igenom den värsta sorgen,
även familjen och andra vänner har stått vid min sida och ställt upp för mig.
De människorna är jag evigt tacksam.


Jag står här i mörkren och väntar
Du är så långt bort ifrån mig
Och snart blir jag sjuk av all kärlek
jag inte får ge till dig

Jag vet att du finns här och vakar
jag kan känna din nos mot min hud
Jag hoppas du vet hur jag saknar
en dag som är som förut


Men det var inte bara jag som drabbades hårt.
Sabers syster och sidekick Columba sörjde i början. Hon lämnade bara min sida kortare stunder.
Ibland gick hon ut och ställde sig på stället där Saber blev överkörd. Hon stod där några minuter, sedan kom hon tillbaka in.
Efter en vecka visade hon tydliga tecken på att vara deprimerad. Hon låg i sängen hela dagarna och stirrade in i väggen. Hon varken åt eller drack. Och hon blev bara sämre och sämre.
Två veckor efter Sabers död ville hon inte längre ha med mig att göra över huvud taget. När jag klappade henne hoppade hon antingen ner och gömde sig under sängen, eller så bet hon mig.
Hon var en skugga av sitt forna jag, och knappt det.
Jag hade nu inte bara förlorat Saber, jag hade i viss mån även förlorat Columba.
Och jag insåg att jag var tvungen att göra något.
Då får jag nos (haha) om att det finns två kattungar som polisen omhändertagit på grund av vanvård, och som polisen har beslutat ska avlivas.
Jag bestämmer mig för att ta hem en av kattungarna. Det var inget lätt beslut, jag var rädd att Columba inte skulle acceptera en ny katt och att jag då skulle bli tvungen att avliva den ändå.
Men i slutet av dagen: katten skulle ändå avlivas. Jag hade en chans att ge ett litet liv en ny chans på livet. Och att rädda ett litet liv som skulle dö var enda sättet att göra Sabers död lite mindre meninglös.
Fram för allt hoppades jag på att det skulle hjälpa Columba att komma vidare.
Så jag tog hem en av kattungarna (att välja katt var jobbigt eftersom jag visste att den andra skulle dö, men jag kunde inte ta båda).
Det gick bra. Columba vaknade till liv igen. Hon vaknade faktiskt inte bara till liv, hon har börjat leka igen. Något hon inte lagt jättemycket tid på de senaste åren. Hon skuttar som en ko som blir utsläppt på grönbete.
Han är underbar.
Så det blev jackpott för oss alla tre.
Här är lilla Tim (gissa vem han är döpt efter)
Här vilar de tillsammans. Visst är de söta ihop?
Så det här är ett inlägg om sorg och glädje. Om hur en stjärna släckts, och en annan tänts.
Om att livet går vidare. För att det måste det.
/LaCinna gråter och ler samtidigt

Kommentarer
Postat av: johannes

fint, men ledset, fast fint o lite glatt

2010-06-18 @ 17:54:29
URL: http://gnidkungen.blogspot.com/
Postat av: Anna

Han var en väldigt fin individ, käre Saber, och han hade ett fint liv och en matte som älskade honom. Ja, visst måste livet gå vidare, och det gör det också vare sig man vill eller inte. Man man måste trots det få lov att få sörja mellan varven, under så lång tid som man behöver. Han fanns i ditt liv i nästan 8 år, och han kommer att finnas där framöver med, bara i annan form. Stor kram till dig min vän som tydligen känner mig aningen bättre än jag känner dig ;)

2010-06-19 @ 12:57:01

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0