Rapport från sjuksängen

Jag är inte säker, men jag tror att det kan vara nästan tre veckor sedan jag skrev sist.
Vad kan jag säga? Upps, I did it again?

Jag har varit sängliggande i 1 1\2 vecka nu. Jag är så sjuuuukt jävla uttråkad.
Var hos doktorn i måndags för att jag hade feber och hostade så att jag både kiknade och spydde. Fick stark hostmedicin och lite medlidande från både läkare och sjuksyster. De tog ett kanonäckligt prov på mig, för att kolla så att det inte var svininfluensan, där de stack en tops långt upp i näsan, nästan ändå till hjärnan. jag är härdad men fy fan för det provet!
Igår var jag tvungen att åka till doktorn igen, för jag har bara blivit sämre och sämre. Så här långt hade det gått då: inflammation plus infektion i luftrören samt inflammation i vänster lunga. Så nu äter jag antibiotika, kortison och hostmedicin med morfin i. Det är inte lika plågsamt att hosta längre iallafall, det är bra.
Men vi hade tenta i engelsk grammatik idag. Den missade jag. Jag och Daniel hade gjort up lösa planer på en öl efter tentan. Det sket sig. Och i morgon skulle jag gått ut med Anna, Kanella, Jessica och Anna 2. Det skiter ju sig det också. Och jag som sett fram emot det så!! *pissar på den gud som ordnat till det så det blev så här*
Ja, jag erkänner! Det är fan synd om mig nu.
Och vet ni vad jag kommit på? Självömkan är fan en av de jobbigaste känslor som finns att känna. Sorg är värre, förståss, men själömkan ligger fan där uppe det också. Fy fan vilken jobbig och ynlig människa man gjort.
Och det är ju inte direkt det att jag är sjuk som jag självömkar mig själv för, det är ju det att jag missar så jvla mycket. Och av någon märklig jävla anledning känns det som om världen ramlar ner i huvudet på mig för att jag missar en kväll eller två i goda människors lag. Om det ändå hade varit det att jag missat en tenta som lett til självömkan, men okej, då hade jag varit med. Men riktigt så är det ju inte för att inte säga sådant som inte är vad det är.

Jag vet att det har hänt mer, för jag har tänkt skriva. Men jag har glömt.
Mmm, nu är det ju egentligen lite det man har bloggen till. För att skriva direkt så att man inte glömmer sådant man inte vill glömma. Men nu tror jag faktiskt att det är glömt. Och jag kan ju raljera hur länge som helst om det här med att glömma och att man borde vara bättre på att uppdatera bloggen. Faktum är att jag kanske alldeles säkert kan få ihop en hel jävla blogg om det. Ja, ni ser ju hur bra det går.
Men jag ska sluta nu.

Vil ni veta någon som har haft den värsta veckan någonsin? Min underbara vän Lollo.
Nej, jag ska inte gå in på detaljer. Men verkligen, belive you me, alldeles för mycket har gått fel och det är inga små saker heller. Och Lollo som är så fantastiskt underbar! Finns det någon som inte förtjänat det här så är det Lollo. Och nu talar jag bara sådant som är vad det är (den som tvingats läsa Gullivers resor förstår det där uttrycket, eller hur?)

Hmmm....jag tänker, ändå är jag inte säker på att jag är....här.
Jag avslutar det här för ikväll.
Ska försöka bättra mig!

Hostiga kramar & pussar
              /LaCinna önskar att hon kunde låta telefonen ligga kvar på bordet ibland 

Kommentarer
Postat av: Annika

Du tror inte att det är dags att uppdatera snart?

2009-11-04 @ 23:27:30
URL: http://bringblingtoeverything.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0