kärlek och revolution

Oj oj, så hemskt länge det var sen jag skrev.
Men oroa er inte gott folk, jag lever fortfarande!
Jag har bara inte pallat.

Igår var jag och mamma hos veterinären. Alla husdjur skulle in för den årliga vaccinationen.
Pappa jobbar precis ovanför djurdoktorn, så han kom ner och hjälpte till. det behövdes. Fyra katter och två hundar!!! Det va som en jävla djurcirkus. Oj oj och herregud.
Det tänkte de som jobbade där också.
sist ut att vaccineras och undersökas var mina katter. Fram tills dess hade alla djuren varit snälla och trevliga och låtsats vara väluppfostrade.
Så lyfter jag upp Saber på bordet. Sprutan är inga problem. Men sen när veterinären undersökte Sabers tänder, då fick han nog och morrade och försökte klösa den stackars doktorn. Han lyckades lite. Jag fattar ingenting, jag har aldrig sett honom sådan. Fredliga Sabbe.
Men värre skulle det bli!
Columba börjar fräsa redan när jag öppnar dörren på buren. Sedan går det utför. Columba förvandlas till en högeffektiv lemlästarkatt, för att inte nämna röstresurserna hon visade prov på. Hon är en liten markatta ibland, hon kan ha ett jävla humör. Men sån som hon var har jag fan aldrig sett henne heller innan. Det krävdes fyra pers för att hålla henne så att veterinären kunde ge henne vaccinet. Vi var också tvungna att sätta en sån där tratt över huvudet på henne för att hon inte skulle komma åt att hugga oss. Gudarna ska veta att hon försökte och var nära ändå. Det blev ingen hälsoundersökning för lilla Lumba, så roligt ville inte veterinären ha det.
Sen kan ni ju försöka tänka er hur de andra fem djuren reagerade på tumultet. Rena kattsymfonin uppstod, alla jamade och morrade. Hundarna började skälla. Folk måste ha undrat vad fan vi höll på med.
När vi skulle gå sa mamma till assistenten:
- Så, nu är det ett år till nästa gång.
Assistenten svarade:
- Ja, jag ska komma ihåg att ta ledigt resten av dagen efteråt.

Jag har fått en tid till neurologen för att utreda den där neurologiska sjukdomen som jag verkligen hoppas på att jag inte har. Har jag den börjar vi nog närma oss gränsen för vad jag klarar av innan jag börjar tycka synd om mig själv.

Jaaa... vad har mer hänt...

Jag kommer inte på nåt mer just nu.
om en vecka har skolan börjat. Blä.
Hoppas jag börjar tycka att det är roligt igen snart.
Det gör jag säkert.

Jag ska försöka skriva någon gång inom den närmsta framtiden.

Puss o kram
                             /LaCinna låter fortfarande tankarna fladdra iväg ibland