kärlek och revolution

Imre kom såklart inte i lördags. Och han ringde inte. Och det va jävligt bra för mig, för det blev bara bättre.
Förfestade hos Anna. Vi drack sjukt goda drinkar och skrålade och spelade luftgitarr till En del av mitt hjärta. Väldigt roligt var det.
När vi kände oss redo stack vi till Handelsbaren. I kön till toaletten träffar jag en jävligt snygg göteborgare. Han ville fylla i min indiantatuering med färg, det va så vi började prata. Sen fortsatte det. Och han följde med hem.
Det visade sig snabbt att han var av en sort som inte växer på träd: smart, rolig, trevlig, välutbildad, stabil. Och snygg. En drömman.
Förutom det där med att han bor i Götet. Det funkar ju inte. Jag har varken tid eller pengar till distansförhållande. Eller energi, tror jag. Det hade blivit jobbigt. Så det måste få bero.
Men det är länge sen jag var förälskad. Det är flera år sedan. Det är skönt att veta att en man fortfarande kan få mig att bli lös i magen. Jag får ta det, och låta det vara där. Jag hatar det.
Men om en vecka är allt normalt igen, och jag får vänta på nästa perfekta man.

Imre däremot, lille Imre, han kan gå och lägga sig. Han har sketit sig själv i näven och kletat in det i fejan på sig själv. Det finns en sak jag aldrig kompromissar med, det är respekt. Det har han inte, han är en liten pojke. Framför allt blev han en patetisk liten pojke i jämförelsen med Björn. På alla sätt, fysiska som psykiska ;-).
Så tack Björn! Och tack Imre för att du aldrig kom.

/LaCinna är darrhänt